Det är en alldeles speciell känsla när man sätter ner foten mot stenläggningen i den platta tunna plasttofflan. Klifs säger det, klofs. Så uppför stentrappan, klifs, klofs. Sista trappan från husets övervåning går upp till taket.
Trappan är inte helt klar eftersom huset inte är helt klart. Takvåningen skall byggas till senare. Det sticker upp lite armeringsjärn här och där. Värmen och solhettan slår en som en mjuk örfil. Det är redan april och en vanlig temperatur mitt på dagen är 35 grader. Inga normala människor går ut vid den här tiden.
Nej, man går ut strax efter gryningen vid sextiden på morgonen efter morgonsittningen klockan fem. Då är luften hög och ren och det är en glädje att småhoppa mellan pölarna på marken (om det varit morgonregn) eller att kryssa mellan de stora grusgroparna i den lokala gatans oavbrutna vägarbete.
Det är ju en utkant av Calcutta. Småstad men ändå stad.
Tätt mellan 3-4 våningshusen, varav de flesta är ofärdiga. Det sägs att man inte behöver betala fastighetsskatt förrän huset är färdigt, men jag vet inte. Gröna palmer och stora yppiga buskar sticker fram över allt. Plötsligt passerar man en damm med dyigt vatten, ofta övervuxen av vattenliljor. I gryningsljuset badar flera unga män i dessa vattensamlingar. Tvättar sig noga och rituellt. Småpojkarna lattjar i strandkanten bland ankorna som majestätiskt drar sig bort på sin kant.
Grönsakshandeln har börjat nere vid ån, där huvudgatan passerar den på en bred betongbro. De små affärerna på brons båda sidor har börjat slå upp sina luckor. Dofterna från ån blandar sig med doften som stiger upp när affärsbiträdena börjar morgonpasset med att sopa framför.
Natten är redan långt borta. En ny dag har börjat. Foten rör sig. Höger, vänster. Kroppen förflyttar sig smidigt intill fruktförsäljarens bambustånd. Den glatta ytan av en mango. Vrider handen, flyttar. Tygväskans sträva struktur. Sedlarnas pappriga prasselkänsla. Nickar till avslut på affären. Vrider kroppen. Doften från fiskförsäljerskans stånd bredvid sticker i näsan.
Längre ner i gränden, själen vibrerar till i olust, väntar ankor i burar på sitt öde. Slaktaren tar en efter en. Den skarpa böjda stålkniven sitter fast i en platta. Det är bara att ta fågeln ur buren och skära halsen av den hur enkelt som helst. Redan ligger ett litet berg av döda fåglar på andra sidan. Seende, seende. Plågsamt seende. Anicca. Förändring oavbrutet. Samma villkor för oss alla. Inget stadigvarande. Stegen vid fruktståndet nyss är nu nästan som de inte vore tagna. Smärtan i synintrycket av ankornas död redan borta som ett snabbt snitt av en kniv.
Blixtsnabbt förlöper vardagslivets små händelser. En vändning av handen. En fågels död. Ett skrik, ett klonkande ljud från en jättelastbil på bron. Påträngande ljud från ringklockorna på cykelrickshor. Ett oavbrutet klonkande och plingande. Hela livets vitala ljudmatta. Hela livets påträngande luktbädd. Snabba kast mellan intrycken. Känslan av rörelse. Det är dags att gå hem igen från marknaden.
Solen står redan högt och skär bländande i ögat. Nöjd över fruktköpet. Dags för frukost. Det är bara sju på morgonen i denna förort till Calcutta. Det känns som om dagen redan varat längre. Foten söker vägens platta ställen mellan groparna. Höger, vänster. Strax framme vid min lärares hus.
Handen rör sig mot ringklockans buckliga plastiga tryckkänsla. Kling-klong, klockorna låter någonstans därinne. Dörren öppnas och det som är jag stiger in över tröskeln. Frukosten väntar. Förväntan. Ljudet av plasttofflornas klapprande mot stenläggningen känns välkomnande. Hemma.