av Staffan Hammers
När man mediterar drabbas man ibland av olika slags störningar. Det kan vara rastlösa tankar kring något som verkar bättre än det som händer just nu, vid andra tillfällen somnar man nästan eller så drabbas man av total förvirring. För att hantera dessa hinder uppmanade Buddha alla som strävar efter andlig utveckling att umgås med fem behjälpliga vänner. Han kallade dem de fem andliga kvaliteterna.
Den första av dessa är förtroende. Förtroendet avser, dels vår egen tillit till meditationen som en metod att komma till djupare klarhet med livet och verkligheten, dels vårt eget mod att våga anta meditationen som en utmaning till att utforska något som ligger bortom vad vi vanligen har kontroll över – att ta steget ut i något som är okänt. För att riktigt förstå djupet av denna utmaning tror jag att man måste fråga sig och framför allt lyssna på sitt eget ärliga svar på frågan: “Vill jag verkligen förändras?” Här räcker det inte med att bara vilja tillskansa sig ytterligare erfarenheter för att så att säga utvidga sitt ego.
Den andra andliga kvaliteten är strävan. Vi kan lätt räkna upp olika slags strävan, men den strävan som avses här är ganska speciell. Det räcker givetvis inte att bara sitta stilla så länge som möjligt och blunda. Den thailändske meditationsmästaren Ajahn Chaa brukade skoja och sa att han sett hönor som suttit flera dygn i sträck på pinnen. Det är strävan att vara uppmärksam på det som händer just nu med avseende på kropp, känslor och tankar som ger resultat. Har man ett meditationsobjekt såsom andningen är det strävan att låta uppmärksamheten vila på varje andetag samt att låta andningen återvända till fokus när man upptäcker att man i stället hamnat i tankar och dagdrömmar.
Den tredje vännen är kanske den mest centrala –uppmärksamheten själv. Egentligen är det en gammal buddistisk term, sati, som på engelska blivit känd som mindfulness, men i svenskan inte riktigt hittat en bra översättning. Vi använder förutom uppmärksamhet, sinnesnärvaro eller ett närvarande i varje moment. Är man närvarande kan man uppleva med en hög grad av precision vad sinnet befinner sig just nu. Vanligen identifierar man sig med sina upplevelser, men med hjälp av sinnesnärvaro kan man enklare betrakta förnimmelser, känslor och tankar och på så vis se och förstå dem och sin relation till dem. Alla mentala eller känslomässiga tillstånd upplevs då som ett flöde av händelser som uppkommer på grund av yttre eller inre omständigheter. Oberoende av händelsernas innehåll utvecklar sinnesnärvaro en växande förståelse att upplevelserna bara är mentala eller fysiska formationer som uppkommer och försvinner precis som de vill, hur mycket man än försöker behålla eller bli av med just den upplevelsen eller känslan.
Kan vi nu bibehålla detta uppriktiga närvarande över mer än en kortare stund kan vi skönja att vi befinner oss i en trygg och sann känsla av att vara närvarande i världen på ett nytt sätt. Vi har stiftat bekantskap med vår fjärde vän –koncentration eller samadhi. Här gäller det att fortsätta vara tillräckligt uppmärksam på det som fortfarande händer just nu för att inte fastna i att det är en ganska speciell upplevelse och härigenom falla tillbaka i jag-identifikation med denna upplevelse. Samadhi kan sedan nå olika grader av djuphet och slutligen gränsa till klarsynt försjunkenhet med fullständig absorbering i meditationsobjektet. Samadhi kan även vara baserad på en tanke t.ex. tankar av kärlek och omtanke.
Koncentrationen har sitt stöd i närvarande uppmärksamhet. Då koncentrationen vuxit sig så stark att den förmår bibehålla en oavbruten sinnesnärvaro, fördjupas förståelsen och insikten att allt ingår i ett flöde som man inte kan ha kontroll över. I de buddistiska skrifterna brukar munkar och nunnor som uppnår upplyst insikt med stor glädje uttala sin nyvunna klarhet sålunda: “Allting som uppkommer försvinner också.” eller “Det finns inte något som existerar utan orsak och det upphör att existera när orsaken försvinner.” Egentligen låter detta för enkelt och självklart för att definiera den buddistiska visdomen, men ju mer jag hållit på med buddistisk meditation desto mer har jag fascinerats av att det är detta ödmjukt insiktsfulla betraktelsesätt som fördjupar medvetandet. Detta är Buddhas femte vän,visdom.
En behjälplig insikt är att både koncentration och visdom är resultatet av idog meditationsträning och inte kan tvingas fram. Önskar man utveckla dessa andliga kvaliteter vänder man sig i stället förtroendefullt till de andra vännerna och arbetar med hjälp av rätt strävan med att utveckla och förfina uppmärksamheten genom att åter och åter igen återvända till vad som sker här och nu. Det är så dessa fem vänner leder den otadligt strävande och närvarande vandraren mot upplysning – Nibbana.
Må alla varelser leva i närvarande uppmärksamhet
Må alla varelser inse Nibbana