Ibland känns det kanske som om livet bara rullar på och att det som händer eller det vi gör inte har någon speciell riktning eller mening. Andra gånger kan vi fantisera om hur vår egen livsväg sträcker ut sig framför oss; en blandning av ambitioner, drömmar, intuition, farhågor och förhoppningar.
Vi finner att vi tagit de första stegen på den andliga vägen när vi varseblir vår längtan efter en djupare förståelse av livets mening, en längtan efter frid, glädje och helhet, bortom ytliga konventioner, stress och fragmentering. För de flesta av oss är det en enorm utmaning att mitt i livets intensitet, mitt ibland alla våra åtaganden skifta vårt fokus. Men när vi tar vår längtan på allvar kan vi också upptäcka meningen med vår livsväg, inte bara som en resa i tid och rum, utan snarare som ett inre resa, en uppvaknandets process.
Buddhas undervisning är genomsyrad av idén om en väg. Den åttafaldiga vägen är en inbjudan att utforska alla aspekter av vårt liv, från hur vi förtjänar vårt levebröd till sublima meditativa tillstånd. Målet för vägen, ett sinne utan lidande och stress, har getts olika namn inom olika buddistiska traditioner; Buddha-natur, Sinnets Natur, Sinnets Essens, Nirvana, Det Ofödda, Det Rena Hjärtat, Tomhet, Den Stora Perfektionen osv.
Precis som målet för Buddhas undervisning benämnts på olika sätt, har också vägen presenterats utifrån olika perspektiv. Två grundläggande, men olika stilar kan beskrivas som att ”bygga från botten” och att ”svepa ovanifrån”. Beroende på vår personliga läggning har vi kanske anammat ett av dessa tillvägagångsätt. För dem som ”bygger från botten” startar det andliga praktiserandet med upplevelsen av otillfredsställelsen och lidandet. Genom att få insikt i vad som orsakar stress och lidande i alla dess former, kan den som ”bygger från botten” börja släppa taget om de mönster och attityder som motverkar insikt och frid. De som ”sveper ovanifrån” börjar med en glimt av sinnets ursprungliga öppenhet och vakenhet, fri från begär och negativa reaktioner. Praktiserandet består därefter i att förfina och stabilisera igenkännandet, men kanske utan att ge alltför mycket uppmärksamhet till den grå vardagens utmaningar.
Naturligvis har båda dessa stilar både styrkor och svagheter. De som ”bygger från botten” riskerar att fastna i alltför mycket strävan och kämpande. Vägen till upplysning kan ibland bli tung, torr och hopplös, därför att den som bygger från botten har fixerat sin uppmärksamhet på lidande och kämpande. Likt Sisyfos fortsätter man att knuffa stenen uppför berget. Om siktet är totalt inställt på målet, riskerar de som bygger från botten att missa den frihet som finns i varje ögonblick, då sinnet är fritt från negativa tendenser. Men de som bygger från botten är ofta ödmjuka. De tror sig sällan vara mer avancerade eller bättre förberedda att möta livets utmaningar än de faktiskt är.
De som ”sveper ovanifrån” utan nödvändiga förberedelser riskerar likt Ikaros (vars vingar fästa med vax, smälte när han flög för nära solen), att falla med störtfart till marken. De riskerar att tro sig själva vara mer ”upplysta” än de kanske egentligen är, och riskerar att förväxla ”höga” eller extatiska sinnestillstånd med sinnets djupaste natur. Även om de som sveper från ovan ibland saknar en vardaglig förankring i sitt praktiserande, har de fördelen av att vara inspirerade av sin ”smak av frihet”.
Det är föstås viktigt att förstå att det inte handlar om att välja mellan Ikaros och Sisyfos. Vi behöver inte välja mellan det gradvisa uppvaknandet, som betonar vägens betydelse, och den omedelbara upplysningen, som pekar på möjligheten till uppvaknande här och nu. Båda stilarna finns väl belysta i den buddistiska undervisning. Å ena sidan pekar undervisningen på att omedvetenhet och negativa tendenser alltid funnits med oss och därför måste vi praktisera för att förstå det lidande som skapas och ”rena” sinnet. Å andra sidan kan vi läsa i suttorna att sinnet är lysande och allt vi behöver göra är att erfara dess egentliga natur. Oavsett om vi sveper från ovan, bygger från botten eller en kombination av båda, är målet detsamma.
Utmaningen ligger snarare i att kunna hålla en spänning mellan dessa olika perspektiv. Kanske är det just förmågan att praktisera och leva med paradoxer som dessa som skapar en fruktbar medelväg. De som finner att de ofta kämpar i sitt praktiserande och fastnar i destruktiv självkritik behöver kanske slappna av lite, låta Sisyfos sten rulla nedför berget. För den som alltid bygger från botten kan undervisning som pekar på sinnets ursprungliga renhet, att friheten finns här och nu, vara just det steg som transformerar. För den som alltid sveper från ovan kan det vara grundande och stabiliserande att börja bygga från botten, genom att praktisera enkel och jordnära sinnesnärvaro och ge verklig uppmärksamhet till den etiska träning, som är en integrerad del av den åttafaldiga vägen.
Det viktigaste av allt är vår egen ärlighet, att vi vandrar vår medelväg. Men även om vår väg är djupt individuell behöver den vila på tre pelare för att vara balanserad; sinnesnärvaro, medkänsla och insikt. I buddistisk undervisning är den grundläggande metoden för uppvaknande att praktisera sinnesnärvaro. Sinnesnärvaro förankrar oss och är nyckeln till här och nu. Utan medvetenhet är vi förlorade i vårt sinnes föränderlighet och illusioner. När vi är närvarande blir medkänsla en naturlig respons i livet. Medkänsla, att känna med, handlar om hjärtats engagemang och respons till lidandet inom oss själva och andra. Essensen av vägen till upplysning är visdom. Med insikt och visdom förstår vi lidandet och lidandets orsak. Men visdom är inte ett tillstånd som vi har för evigt, utan en process som behöver näring för att fördjupas. Som tur är behöver vi inte hantera hela uppvaknandets väg i ett svep. Allt vi behöver är att ge vår helhjärtade uppmärksamhet till nästa steg.