Den senaste tiden har alla nyhetsmedia präglats av terrorattacken i USA och dess efterdyningar. Detta har även fört med sig ovanligt många diskussioner om tro och religion. Främst är det förstås islam som diskuteras. Man undrar hur det kommer sig att just muslimer i vår tid tycks vara så våldsbenägna och hatiska. Själv tror jag nog att det som i första hand driver fram terrordåd är politiska anledningar och inte religiösa.
Men samtidigt så verkar det vara lättare för fanatiska anhängare av monoteistiska religioner som islam, judendom och inte minst kristendom att bli motiverade till att offra sitt eget och andras liv för något syfte som de tror är sanktionerat av Herren, Gud, Allah, Fadern, Skaparen eller vad han än må heta. Man tror kanske att det väntar en stor belöning på ”andra sidan” – evigt liv i något paradis till exempel. Eller att ändamålen helgar medlen.
Jag tror att det är svårare att bli en fanatisk buddistisk terrorist. Buddismen vilar ju på helt andra premisser. För det första så finns det ingen Gud Fader som kan belöna, bestraffa eller förlåta, utan människan bär själv ansvaret för sitt liv. Lagen om Karma – orsak och verkan – gör att man vet att varje handling ger ett resultat. Man får själv skörda det man sår och vem skulle vilja ta på sig det tunga karmat av att ha dödat tusentals medmänniskor. Reinkarnationsteorin ger ett längre perspektiv på människans utveckling och möjligheter. Saker som man gör i detta liv kan få efterverkningar, goda eller dåliga, även i kommande liv.
Men trots alla dessa religiösa olikheter och motsättningar, som har orsakat så mycket krig och elände, finns det en röd tråd som går igenom alla trosriktningar. Den brukar kallas mysticism. Mysticism är egentligen inte alls mystisk utan praktisk. Det har funnits och finns fortfarande människor som inte är nöjda med att lyda sina präster eller tro blint på vad det står i heliga böcker. Dessa personer har velat utforska sitt eget sinne och sin verklighet i förhållande till den andliga dimensionen. Genom olika former av meditativa övningar har de upplevt andra medvetandetillstånd och fått insikter i livets mening och beskaffenhet. Det visar sig att vägen till insikt och upplysning är den samma i alla religioner, även om den uttrycks på olika sätt i olika kulturer. Symboler och metaforer kan vara vitt skilda, men vägen leder alltid till kärlek, medkänsla och visdom, aldrig till hat, våld och brinnande byggnader.
Inom islam heter den mysticistiska riktningen sufism. Här är ett smakprov:
Fågelkonferensen
För en tid sedan när jag slog på radion en kväll, råkade jag få höra en teaterpjäs byggd på en dikt av den sufiske poeten Farid ud-Din Attar som levde på 11-1200-talet i Persien. Den heter Fågelkonferensen eller Manteq ut-Tayir. När jag hörde den insåg jag att sufismen, som är en mysticistisk gren av islam, i mycket är samstämmig med buddismen. Pjäsen handlar om sökandet efter sanning och upplysning och berättas i form av en fabel om alla världens fåglar, som ledda av Härfågeln ger sig ut på en lång resa för att finna sin konung, Simurgh. Under vägen passerar de genom sju olika dalgångar och träffar på olika varelser som alla har något budskap eller lärdom att förmedla.
Farid ud-Din Attars egen livshistoria påminner också litegrann om prins Siddhartas. Han föddes år 1142 i Nishapur i nordöstra Iran och var son till en förmögen apotekare. Unge Farid fick en gedigen utbildning i de bästa skolorna. Han studerade farmakologi, medicin, arabiska och teologi. När hans far dog tog han över det berömda apoteket och arbetade där med att preparera mediciner och ta emot patienter. Folk från alla samhällsklasser var hans kunder, men han kände stor medkänsla med dem som var fattiga.
En dag besöktes apoteket av en vandrande helig man, en fakir. Långhårig och klädd i trasor beundrade han rikedomen på ett retsamt sätt som förargade Attar. Han beordrade fakiren att gå därifrån genast. ”Jag har inga problem att gå när jag vill, mitt bagage är lätt”, svarade fakiren och pekade på sina paltor, ”men du, hur ska du kunna gå någonstans med allt det här.” Fakirens svar påverkade Attar djupt. Han funderade i många dagar över vad som egentligen var väsentligt i livet och beslöt sig för att stänga sitt apotek, lämna sin familj och gå ut i världen för att söka svaret på livsgåtorna. Han uppsökte kretsen kring en berömd sufimästare, Shaykh Rukn ud-Din Akkaf, och stannade där några år. Sedan reste han vida omkring till bl a Mekka, Turkestan, Damaskus och Indien. Han studerade med olika lärare vart han kom och när han slutligen efter många år hade uppnått det han sökte, återvände han till Nishapur och öppnade åter sitt apotek. Där levde han ett lungt liv, undervisade och skrev många böcker om sufi-filosofi, varav den främsta sägs vara just Fågelkonferensen. Han blev dödad 1221, vid 79 års ålder, när mongolerna invaderade östra Iran. Hans grav i Shadyakh besöks fortfarande av många pilgrimer.
”Man måste ha ett hjärta som ett lejon för att våga sig på den färden”, säger han. Men många av fåglarna har alla möjliga förevändningar för att inte följa med. Rapphönan kan inte lämna berget som hon bor på. Falken, som får sitta på sultanens hand, tycker att det är en alldeles tillräcklig ära. Ugglan bor i en ruin full av skatter som han måste vakta. Ankan flyter bra ändå och finner sin all föda i vattnet och sparven är så liten och svag, och rädd för att dö på färden.
Men trots mycket tvivel och rädsla så är till sist många övertygade om resans nödvändighet och de ger sig av med Härfågeln som vägvisare. De flyger över en till synes oändlig öken. Det blåser hårt och jorden suckar under dem. Fåglarna flyger vidare och kommer så fram till den första av de sju dalarna, Sökandets dal. Där ser de en man som siktar jord genom ett såll. Det symboliserar sökandet efter en väg. De träffar också en eremit som säger: ”Om ni vill komma vidare måste ni först ändra på något”.
I Sökandets dal finns det många svårigheter och det enda sättet att övervinna dem är att ändra sig själv. Att ge upp det som verkade så värdefullt förut och att inte vara dogmatisk eller fanatisk. När så hjärtat är renat från dryghet och viktighet fylls det av en stark längtan efter kunskap om livets verkliga mening. Detta kallas i buddismen för ”spiritual urgency”, en känsla av att det är både viktigt och brådskande att söka sanningen.
Detta för fåglarna vidare till den andra dalen, Kärlekens dal. För att komma in i Kärlekens dal måste man brinna. Brinna av längtan att se den/det man älskar, redo att ge upp förnuft och karriär. Man måste vara beredd att anstränga sig till det yttersta. Attar skriver: ”Om den som ger sig ut på denna resa inte engagerar sig helhjärtat, blir han/hon aldrig fri från den sorg och melankoli som tynger människorna”. Detta känner vi igen som ”rätt ansträngning” i Den åttafaldiga vägen. ”Den som går på denna väg bör ha tusentals hjärtan, så att han/hon kan offra ett i varje ögonblick”, säger Attar vidare. I buddismen motsvaras detta av Metta och Karuna, kärleksfull vänlighet och medkänsla.
”Kärlekens yra är nödvändig för uppnåendet av visheten.” (Attar)
”Kärleken och visheten är som fågelns två vingar.” (Buddha)
Fåglarna fortsätter sin resa till den tredje dalen, Insiktens dal. Denna dal har varken början eller slut. Det finns många olika vägar att färdas på genom denna dal och alla fåglar flyger inte likadant. Alla har olika uppfattning om vägens längd och var och en går i sin egen takt. Förståelse och insikt uppenbaras på olika sätt för varje individ beroende på läggning och förutsättningar. Det viktigaste är att fortsätta att utforska vad som är sant för oss själva, att försöka vara närvarande, öppna och alerta i varje ögonblick. ”Det lurar en fara här,” säger Attar. ”När man har smakat lite på insiktens frukt kan man bli högmodig, men vad du än tror dig ha förstått, glöm inte Koranens ord: Finns det någonting mer?”
Så kommer fåglarna till den fjärde dalen, Behovslöshetens dal.
”I denna dal finns det inget begär att äga eller önskan att upptäcka. En vind blåser genom hjärtat, så hård att den river med sig allt, de sju haven är inget mer än en liten damm, de sju planeterna är bara en gnista, de sju himlarna är ett lik och de sju helvetena är som smältande is. I denna dal har inget gammalt eller nytt något värde, man kan agera eller inte agera”, säger Attar.
Av behovslöshet uppstår jämnmod. När sinnet är i total balans ser man att man egentligen inte behöver sträva efter någonting. Man kan agera om man vill, men man styrs inte av något begär. Jämnmod är också den sjunde och viktigaste av buddismens förutsättningar för upplysning.
Den femte dalen heter Enhetens dal. Här kommer fåglarna till insikt om att även om världen ser ut att vara uppdelad i ett oändligt antal varelser och företeelser, så hör allt oupplösligt samman som en enda varelse. Allt i denna värld är beroende av allt annat för sin existens. Den vietnamesiske zenmästaren Thich Nhat Than kallar detta för ”interbeing”, interrelaterat varande. Med den vetskapen infinner sig en djup glädje och förundran.
Men glädjen är som alla andra känslor förgänglig, snart kommer fåglarna till Förvirringens dal. Där blir de offer för stor sorg och nedslagenhet. ”Där är varje andetag en bitter suck, där råder ledsamhet och klagan, och en brännande otålighet. Det är dag och natt samtidigt. Där finns eld, men ändå är de deprimerade och modfällda. Hur ska de komma vidare i sin förvirring?” Både i kristen mysticism och i buddismen talar man om ett stadium på den andliga resan som kallas ”Själens mörka natt”, vilket verkar motsvara Attars Förvirringens dal.
Länge färdades fåglarna, några vände om, en del flög vilse, andra dog. Till sist är det endast 30 fåglar kvar som anländer till den sjunde dalen, Utslocknandets dal, som är nästan omöjlig att beskriva. Där ligger konung Simurghs borg framför dem och de knackar på porten, men väktaren skriker åt dem att vända tillbaka. Konungen vill inte träffa dem, så fattiga och utslitna som de ser ut efter den långa strapatsrika resan. Men fåglarna stannar kvar och ber honom visa förbarmande med dem som har kämpat så länge för att komma fram. För dem finns det ingen väg tillbaka, det enda alternativet är att dö. Till sist så ger väktaren med sig och säger att han ska föra dem till Simurgh. Den stora porten öppnas och ljuset strålar. Men när de stiger in ser de inte till någon konung, utan de ser endast sig själva i en stor spegel. Då förstår de äntligen att det är de själva som är Simurgh. På persiska betyder orden Si murgh – 30 fåglar.
Det är intressant att Attar låter fåglarna komma fram till den gamla indiska tesen ”Tat twam asi” – Du är det! Vi är redan det vi söker, men vi måste ändå gå igenom alla mödor och besvär i de 7 dalarna för att inse det. Först när vi är redo att ge upp allt och låta egot dö, kan vi bli det vi redan är. Vägen ligger då öppen men det finns inte längre någon vägvisare och ingen som färdas på den.