av Marie Ericsson
Medveten närvaro eller ”mindfulness” har plötsligt blivit ”inne” bland en del psykoterapter. Kognitiv psykoterapi är det senaste universalmedlet mot psykiska krämpor och olika fobier. Psykologen Åsa Nilsonne ligger på försäljningstopplistan med sin bok ”Vem är det som bestämmer i ditt liv?”, liksom hennes kollega Anna Kåver med ”Att leva ett liv inte vinna ett krig”, en bok om acceptans. I båda böckerna nämns det buddistiska ursprunget och Dalai Lama var inbjuden till en stor psykologikonferens i Göteborg nyligen.
Visst är det bra att denna urgamla teknik, som Buddha lärde ut redan 500 år f Kr, har kommit på modet igen. Inte för att den någonsin har varit omodern, men den har kanske vegeterat lite i skymundan i främst theravada- och zenbuddhistiska kretsar.
Redan på slutet av 70-talet började en amerikansk psykolog, Jon Kabat-Zinn, att använda sig av ”mindfulness”-tekniken i sitt arbete med stressade, ”utbrända” och smärtdrabbade patienter. Han är själv en erfaren meditatör som hade lärt sig Vipassanameditation bland annat på Insight Meditation Society i Barre, Massachussetts där några av ”våra” lärare undervisar, t ex Joseph Goldstein och Carol Wilson.
Jon Kabat-Zinn skrev en intressant bok om sina erfarenheter med patienterna, ”Full Catastrophe Living” (1990). Titeln syftar på ett citat ur filmen Zorba, där huvudpersonen med skämtsamt allvar kallar livet en total katastrof, som man måste dansa med i, med liv och lust, för att överleva. Senare skrev han även ”Wherever You Go, There You Are” (1994), som finns översatt till svenska. Och någonstans där ligger väl kärnan, man måste våga uppleva sitt eget liv, även om det kan vara mycket svårt ibland.
Buddha går rakt på sak i denna fråga och säger i ”den första ädla sanningen” att livet är otillfredställande på många plan, t o m ofta ett lidande. Men vi ska inte göra misstaget att tro att buddhismen för den skull är en livsförnekande och pessimistisk filosofi, ett oförtjänt dåligt rykte man hör ibland. För Buddha fortsätter att förklara att lidandet har sin rot i det ständiga, omättliga begäret efter nya saker och upplevelser och att det finns en väg ut ur lidandet, nämligen ”den ädla åttafaldiga vägen”.
Den åttafaldiga vägen är en komplett utvecklingsväg som innefattar alla livets aspekter, den mentala, den fysiska och den andliga. Den börjar i rätt förståelse och rätt tänkande och reglerar sedan vårt uppförande i världen med rätt tal, rätt handling och rätt sätt att försörja sig. Till sist råder den oss i vårt andliga liv genom rätt ansträngning, rätt uppmärksamhet och rätt koncentration. Kunskap, etik och utövande av meditation utgör en helhet som gör att vi kan utvecklas mot upplysning – frihet från lidande, som är det ultimata målet på denna väg. Vägen brukar symboliseras av ett hjul med åtta ekrar, Dharmahjulet. Om några av ekrarna fattas kommer hjulet att bli snett och vint och så småningom kollapsa, som alla cyklister vet. Jag vill därför försöka göra en anspråkslös (och säkert amatörmässig) analys av relationen mellan Buddhas lära och kognitiv terapi. Jag utgår dels från personliga erfarenheter och dels från böcker, främst de tidigare nämnda av Åsa Nilsonne och Anna Kåver.
När en person söker sig till kognitiv terapi beror det väl ofta på att det finns ett psykiskt lidande som man behöver hjälp med. Vanligast är fobier eller olika former av depression, som nästan blivit något av en folksjukdom. Man har ångest, svårt att sova, är ledsen och livet förefaller meningslöst. Oftast reagerar man genom att på olika sätt vilja fly från sitt plågade sinnestillstånd, in i någon bedövande drog eller att, som en sista utväg, begå självmord.
Kognitiv terapi går ut på att istället, med hjälp av medveten närvaro, uppmärksamma och möta sina känslor. Nyckelorden är: ”Observera, beskriva, inte döma och delta.”
Åsa Nilsonne liknar vår inre värld vid en teaterscen, där vi tituleras teaterdirektörer. Vi sitter i salongens mörker och iakttar vilka skådespelare som kommer upp på scenen. Vår uppmärksamhet är som en strålkastare som lyser upp scenens olika delar. Finns det då aktörer som tar för mycket plats eller är besvärliga kan vi träna oss att ändra, förkorta eller stryka deras roller. Eller ibland måste vi helt enkelt acceptera att de finns där, tills de har spelat färdigt.
Skådespelarna kan vara våra tankar, känslor, kroppen, andningen eller andra människor. Situationen vi befinner oss i och tidsaspekten, då-, nu- och framtid, spelar också en roll. Det här är en bra liknelse, tycker jag, som i mycket stämmer med vad man gör i Vipassanameditation. Men i kognitiv terapi fokuserar man inte lika mycket på formell sittande meditation, utan mer på vad som i buddhism brukar kallas ”clear comprehension”, en klar uppfattning om vad som händer i nuet i vardagen. Man övar inte heller koncentration på ett strukturerat sätt. En annan stor skillnad är förstås att målet med kognitiv terapi inte är upplysning, utan att må bättre psykiskt. Men det är även ett viktigt delmål för meditatörer.
Bland de kognitiva nyckelorden finns även ”att inte döma” och ”att delta”. Att inte döma sig själv, sina upplevelser eller sin förmåga och att inte vara så fördömande mot andra människor. Att försöka delta i livet utan att vara självcentrerad, rädd, passiv eller avvisande. Detta tangerar den åttafaldiga vägens förmaningar om rätt tal och rätt handling, om än inte så utförligt. I terapisituationen används även andra metoder, som att skriva olika listor, t ex aktivitetsdagbok, positiva iakttagelser och problemlösning, som syftar till att få patienten att ändra tänkesätt från deprimerad passivitet till att ta ett mer aktivt grepp om sitt liv. Detta kan i viss mån motsvara rätt förståelse och rätt tanke.
Anna Kåvers bok om acceptans följer ett liknande mönster. Även hon tar upp tankar, känslor, kroppen, situationen och andra människor som företeelser att öva sig i att acceptera som de är, hellre än att föra ett personligt krig mot alla livets förtretligheter. Acceptans behöver inte innebära passivitet eller underkastelse. Den kan vara att se saken som den verkligen är, utan att fly, undvika eller döma. När man verkligen har sett och accepterat, kan man handla utifrån denna verklighet mer effektivt och i enlighet med sina värderingar och mål.
Så vi ser alltså att det finns många överensstämmelser, men även skillnader, mellan Buddhas lära och kognitiv terapi. Naturligtvis kan man inte begära att en terapiform samtidigt ska vara en komplett andlig väg. Målet är ju inte detsamma. Men jag tror att en lite större tonvikt både på etik och formell meditation kanske skulle ge ännu mer djup åt terapin. Med etik menar jag att betona att en av förutsättningarna för att må bra, är att man följer de fem träningrreglerna: Att inte döda, stjäla, ljuga eller baktala, samt att inte missbruka droger (inklusive alkohol) eller skada andra med sina sexuella handlingar. Man skulle önska att kontakten mellan de två ”lärorna” kunde vara ännu tätare. Jon Kabat-Zinn kräver av sina medarbetare att de har gjort minst en veckas vipassanaretreat, för att själva ha erfarenhet av den processen.
Sammanfattningsvis tycker jag att det är mycket positivt att medveten närvaro och acceptans används på det här sättet i ett terapisammanhang. Om terapeuterna har en gedigen utbildning och erfarenhet kan detta verktyg verkligen vara till nytta för att lindra psykiskt lidande.