av Katarina Plank
Doktorand i religionshistoria, Lunds universitet
I Buddhans lärotal återkommer han gång efter annan till att Rätt koncentration, som en del av den åttafaldiga vägen, är samma sak som de fyra absorptionerna (jhana). Koncentrationen ingår även som en av de sju faktorerna för uppvaknande (bhojjanga). Om koncentration utgör en så viktig del av utövandet, hur kommer det sig att så få meditationslärare idag lär ut detta? Hur relaterar koncentration, rätt koncentration och absorption till varandra? Är koncetrationsträning onödigt? Eller är det så svårt att det inte lönar sig för den som praktiserar vipassana?
Inom theravadatraditionen är det brukligt att göra en uppdelning mellan två former, eller två grenar, av meditation: samatha och vipassana. Ordet samatha syftar på det lugn och den stillhet som följer på koncentrationsmeditation, och vipassana betyder ”att se saker för vad de är” och används för att utveckla insikt i tillvarons beskaffenhet. Inom båda grenarna är s k access-koncentration (ingångskoncentration) något nödvändigt eftersom man från den kan gå vidare endera till det som kallas jhana (absorptionsmeditation) eller till djupare stadier av insikt, vipassana. Ingångskoncentrationen kännetecknas av lugn och stillhet i kropp och sinne, samt att endast spridda tankar passerar.
Väsensskilda sinnestillstånd
Ordet jhana härrör från verbet jhayati, som betyder ”att meditera” (det är också det ord som via sanskritens dhyana i Kina blev till ch’an och i Japan till zen). Jhana används i suttorna vanligtvis för att syfta på en stark koncentration som leder meditatören till ett absorberande tillstånd av omslutande stillhet och där sinnet har förenat sig med sitt meditationsobjekt . De meditativa absorptionerna, åtta till antalet, är tillstånd där ”de fem hindren” (begär efter behagfulla sinnesupplevelser, ilska eller missnöje, mental slöhet, rastlöshet och oro, samt tvivel) för tillfället har försvunnit, och meditatören befinner sig i ett tillstånd av allt mer tilltagande koncentration och förfinat medvetande. De anses väsensskilda från de övriga sinnestillstånd vi vanligtvis befinner oss i: vakenhet, dröm och djup sömn. De första fyra jhanas kallas för materiella jhanas, då det fortfarande finns förnimmelser och upplevelser där som är kopplade till kroppen och sinnet, medan de sista fyra kallas för immateriella jhanas och bara anses bestå av rent medvetande.
I syd- och sydostasiatiska länder där theravdabuddhismen är utbredd, är det inte ovanligt att lekfolk hyser stark respekt, och i vissa fall rädsla, för vad koncentrationsmeditation kan åstadkomma. Jhana-meditation har ofta omgäradats av mystik, då bemästrandet av de djupa meditationsstadierna anses föra med sig förmågor av övernaturlig art, så som att kunna mångfaldiga sig, läsa andras sinnen eller att minnas tidigare liv.
Meditationstekniker och makt
I Burma har antropologen Gustaaf Houtmann lagt märke till att ett tydligt politiskt maktperspektiv kan kopplas till koncentrationsmeditation. Landets styrande junta favoriserar och stödjer framstående munkar som anses vara mästare på olika former av samatha-meditation eftersom ett bemästrande av koncentration även kan leda till ett bemästrande av världen. Insiktsmeditationen, å andra sidan, har en tydligare koppling till företrädare för oppositionen ochAung San Suu Kyis parti NLD i synnerhet, vars framstående företrädare har praktiserat insiktsmeditation i fängelser eller i husarrest. Flera oppositionspolitiker menar att om juntans ledare hade praktiserat insiktsmeditation, hade man kunnat förvänta sig en positiv transformation av deras handlingar och personligheter, från förtryckare till demokrater, då insiktsmeditationen ju syftar till att alstra vishet och anses med nödvändighet påverka individens handlande därefter.
Lätt och/eller svårtillgänglig jhana?
Idag är det endast ett fåtal lärare som anses bemästra och som kan lära ut jhana-meditation. Bland dessa råder det delade meningar om hur tillgängliga absorptionsstadierna egentligen är. Det tycks gå en skiljelinje mellan de lärare som följer den systematiska träningen som är utlagd och förklarad i meditationsmanualen Visuddhimagga (som räknas till kommentarlitteraturen, sammanställd på 400-talet v.t. av Buddhagosa) och de som bygger sin undervisning på Buddhans lärotal (suttorna). I Visuddhimagga slås det fast att endast en person på hundra eller en på tusen anses kunna nå framgång i jhana-meditation och de olika absorptionsstadierna beskrivs som mycket djupa. Överlag beskrivs jhana mer utvecklat och systematiskt här än i suttorna, där jhana-praktik framställs som tillgängligt för flertalet – även lekfolk. Företrädarna för Visuddhimagga-tolkningarna (Pa Auks kloster i Burma och Ajahn Brahnavamso i västra Australien) ställer höga krav på vad som ska beteckna de åtta jhana.
De lärare som baserar sina tolkningar på sutta-texter (Christina Feldman, Ayya Khema/Leigh Brasington, Bhante Gunaratana, Ven Amathagavesi, Thanissaro Bhikkhu och Bhante U Vimalaramsi) skiljer sig även inbördes åt i bedömningen av hur stark koncentrationen måste vara för att den ska betecknas som jhana, liksom vilka metoder som bäst lämpar sig för att nå dit. Vissa lärare menar att jhana medför så starkt koncentration att hörselimpulserna försvinner, medan någon menar att en lätt form av jhana kan praktiseras under gående meditation.
Försummade absorptioner
Det råder idag en slags utbredd konsensus kring att jhana-praktik inte (längre) är nödvändigt för praktiserandet av vipassana. Dels för att koncentrationsträning är något som kräver avskildhet och långvarig övning (koncentration är något mycket fragilt, som säkert alla läsare är väl bekanta med) för att en stark koncentration ska kunna etableras och upprätthållas – något som arbetande kvinnor och män inte har idag. Dels för att vipassana-teknikerna som används i sig anses vara så effektiva att en långvarig och föregående träning i koncentration inte anses behövas. Och dels för att bemästrandet av jhana aldrig kan leda till den djupare slags rening av sinnet där orenheterna som binder oss till samsara elimineras – detta är alla ense om att bara vipassana-praktik gör.
Dagens vipassana-lärare tenderar överlag att nedvärdera jhanas betydelse, eftersom de rådande insiktsmetoderna som används sällan involverar systematisk träning i koncentration. De idag två mest utbredda teknikerna, U Ba Khins vipassana och Mahasi Sayadaws noteringsteknik, är framtagna för och anpassade till att lekfolk ska kunna praktisera dem. Båda teknikerna lär i viss mån ut koncentrationstekniker. I U Ba Khins tradition ägnas en tredjedel av tiden till inledande träning i anapanasati, koncentrationsträning på andetaget, innan vipassana praktiseras. I Mahasi-tekniken änvänds andningskoncentrationen som ett ankare man alltid återvänder till när uppmärksamheten inte upptas av andra förnimmelser i kropp eller sinne. Men båda anser att ingångskoncentration räcker för att nå insikter i livets sanna natur.
Så trots att Buddhan själv i sina lärotal betonar vikten av att praktisera de fyra första absorptionerna är det få meditatörer som lär sig detta och införlivar det i sin utövning. Men som med så mycken annan fascinerande teknik: rätt koncentration kan inte reduceras till att lyckas nå absorberade tillstånd i meditationen. För att koncentrationen ska vara ”rätt” måste den höra samman med och utvecklas tillsammans med de övriga faktorer som utgör den åttafaldiga vägen. Jhana-meditation i sig är aldrig nog, den måste alltid kombineras med vipassana.
Retreat med Leigh Brasington på Idöborg 2004
Vägar till inre frid – Ayya Khema och Leigh Brasington
Nunnan Ayya Khema (1923-1997) var en betydelsefull person för transponeringen av buddhistiska läror till väst, och hon verkade för en högre status för nunnorna inom theravdatraditionen. Ayya Khema var tidigt en lärare som verkade obunden av nationsgränser. Hon var självlärd i jhana-praktik, och fick senare verifierat sina upplevelser som autentiska.
Riktig meditation är jhana-meditation, framhöll hon. Där, i absorptionsnivåerna, breddas vår horisont och vi har en möjlighet att få en glimt av den kosmiska processen, och det är genom dem vi kan bli absolut fria från stress och från att framhäva det egna jaget, förklarade hon.
När Ayya Khema betonade jhana-meditationens betydelse var hon samtidigt kritisk mot de västerländska lärarna som försummar denna viktiga träning och möjlighet att uppleva absolut inre frid.
Idag har hennes elev Leigh Brasington (1949- ) axlat hennes uppgift att göra jhana tillgängligt för fler, och han kombinerar ett lekmannaliv med längre och kortare meditationsundervisning i främst USA men även i Europa. Leigh Brasington framhåller att den främsta fördelen med jhana-praktik är att lära sig öka sin koncentrativa nivå. När det mediterande sinnet sedan vänds till en insikts- eller visdombaserad teknik, kan det utföra praktiken med betydligt mindre distraktion. Leigh Brasington lär på ett avdramatiserat och mycket metodiskt sätt ut grunderna för hur jhana kan praktiseras. Det innebär förvisso inte att alla som deltar i ett retreat faktiskt kommer att uppleva jhana, men Leigh Brasington menar att det är viktigt att sprida kunskap om hur detta åsidosatta buddhistiska arv kan göras tillgängligt igen.