av Fredrik Falkenström, leg psykolog, leg psykoterapeut
Som en del av läsarna har blivit varse har jag under de senaste månaderna samlat in frågeformulär om medveten närvaro i vardagen. Syftet med projektet är att undersöka om dessa frågeformulär, eller delar av dem, kan användas för att ”mäta” förmågan till medveten närvaro eller mindfulness.
Som många förmodligen känner till har det buddhistiska begreppet mindfulness de senaste åren blivit mycket uppmärksammat inom psykologin. Framför allt är det Jon Kabat-Zinns stressreduktionsprogram (Mindfulness Based Stress Reduction, MBSR) som har blivit uppmärksammat eftersom behandlingen i forskningsstudier har visat sig hjälpa många patienter med svåra symptom av stress, ångest och smärta som det tidigare inte har funnits bra behandlingar för. Detta bör vara av stort intresse för Vipassanagruppens medlemmar, eftersom MBSR till största delen bygger på Vipassanameditation. Förutom MBSR finns även ett flertal nya psykoterapiformer som mer eller mindre använder sig av mindfulnessträning och acceptans som inslag i terapin, som t.ex. Dialektisk Beteendeterapi (DBT), Mindfulness Based Cognitive Therapy (MBCT) och Acceptance and Commitment Therapy (ACT).
Neurovetenskapliga studier
Förutom forskningen på nya terapiformer har även de neurovetenskapliga studier som gjorts av bla Richard Davidson, Antoine Lutz och Sara Lazar fått stor uppmärksamhet. Davidson och medarbetare visade i en experimentell studie med hjälp av EEG att mindfulnessträning ökar aktiviteten i områden i hjärnan som associeras med minskning av negativa och ökning av positiva känslor. I samma studie visades också att meditation leder till förbättrat immunförsvar.
Samma forskargrupp har också gjort studier i vilka de jämförde hjärnaktiviteten hos några av Dalai Lamas mest erfarna munkar med personer som hade mycket liten meditationserfarenhet. De fann att munkarnas hjärnaktivitet (mätt med EEG) såg annorlunda ut, jämfört med kontrollgruppens, både i vilotillstånd och under metta-meditation, samt att områden i hjärnan som är relaterade till tankar och känslor var mindre aktiverade och områden som har med uppmärksamhet var mer aktiverade under koncentrationsmeditation hos de erfarna meditatörerna jämfört med nybörjarna. I ytterligare en studie fann man att en tre månader lång Vipassanaretreat resulterade i förbättrad fördelning av hjärnans resurser.
Ytterligare stöd för meditationens effekter på hjärnan gavs i en studie av Sara Lazar och medarbetare. De fann att personer som hade lång erfarenhet av Vipassanameditation hade tjockare hjärnbark i områden som är associerade med uppmärksamhet, interoception (känslighet för förnimmelser inifrån kroppen) och bearbetning av sinnesintryck än personer utan meditationserfarenhet som hade matchats för kön, ålder, etnicitet och utbildningslängd.
Att den neurovetenskapliga forskningen får så mycket uppmärksamhet beror nog delvis på vår fascination för att vi genom den nya tekniken får ett slags ”objektiv” bekräftelse på våra subjektiva upplevelser. Men samtidigt är frågan vad vi som meditatörer kan lära av den forskningen? Förmodligen än så länge ganska lite, utöver att vi får bekräftelse på att det vi gör när vi mediterar är bra och välgörande, och det vet förmodligen de flesta som har mediterat en längre tid ändå. För egen del tycker jag att det är jättebra att den forskningen görs, och att det ska bli mycket intressant att se vad den kan bidra med för kunskap i framtiden. Samtidigt tror jag att fascinationen för det som går att se med en kamera, eller kan avläsas som elektriska impulser, till en del är ett symptom på den nedvärdering av subjektiva upplevelser som är utbredd i vår tid. Buddhas metod bygger ju faktiskt till själva sin natur på ett utforskande av det subjektiva inre livet, och lagbundenheter i detta. Dessutom finns det praktiska problem med att magnetkameror och EEG-apparater är otympliga och kan vara svåra att ta med sig på retreat!
Ett annat sätt att forska
Ett annat sätt att forska på är att utgå från människors subjektiva upplevelser, men att samla in dessa på ett systematiskt sätt och att undersöka statistiska trender i stora grupper av undersökningsdeltagare. Detta sätt att forska på är vanligt inom psykoterapiforskningen, där tex patienters skattningar av sina egna symptom av depression eller ångest jämförs före och efter en behandling. På samma sätt har man också undersökt värdet av Jon Kabat-Zinns stressreduktionsprogram.
Men kan man genom frågeformulär på samma sätt som man har gjort med psykiatriska symptom som ångest och depression fånga själva förmågan till medveten närvaro? Det är ju en sak att skatta innehållet i sitt medvetande från en tid till en annan, en annan att skatta själva medvetenheten. Många av oss minns förmodligen vilken chock det var att försöka meditera för första gången, och upptäcka hur stor del av tiden vi inte alls är närvarande i nuet. Å andra sidan kan vi nog, när vi ser tillbaka, minnas stunder då vi har varit mer närvarande och stunder då vi har varit mindre närvarande.
Självskattning av mindfulness
I USA och Tyskland har formulär för självskattning av mindfulness prövats och jämförts med olika personlighetsinventorier och mått på psykisk hälsa/ohälsa. Dessa formulär har i en stor studie av Ruth Baer med medarbetare visat positiva samband mellan självskattad mindfulness och öppenhet för erfarenheter, medkänsla med sig själv, emotionell intelligens och meditationserfarenhet. På samma sätt visade de negativa samband med psykologiska symptom, neuroticism, tankebortträngning, problem med känsloreglering, alexitymi (oförmåga att känna igen känslor), dissociation (en slags klyvning av självupplevelsen som är en vanlig försvarsmekanism hos personer som varit med om traumatiska händelser), undvikande av upplevelser och tankspriddhet.
Studien visade också att dessa formulär inte mäter mindfulness som ett enhetligt begrepp, utan snarare som fem faktorer som var för sig har med mindfulness att göra. Dessa fem faktorer handlar om att kunna:
- ”Ta ett steg tillbaka” från sina upplevelser och inte behöva agera automatiskt på dem (icke-reaktivitet).
- Observera förnimmelser, tankar och upplevelser.
- Handla med medvetenhet.
- Beskriva upplevelser med ord.
- Ha en icke-dömande attityd till upplevelser.
Studien visade att dessa fem faktorer hade olika samband med tidigare nämnda mått på personlighet och psykisk hälsa/ohälsa. Till exempel var bättre förmåga att ”ta ett steg tillbaka” (faktor 1) starkast relaterat till större medkänsla med sig själv, och bättre förmåga att observera förnimmelser, tankar och upplevelser (faktor 2) starkast relaterat till större öppenhet för erfarenheter. Att bättre kunna handla med medvetenhet (faktor 3) innebar mindre dissociation och tankspriddhet, och att bättre kunna beskriva upplevelser med ord (faktor 4) innebar större emotionell intelligens och mindre alexitymi. Slutligen innebar en mer icke-dömande attityd till upplevelser (faktor 5) mindre psykologiska symptom, tankebortträngning, svårighet med känsloreglering och upplevelseundvikande
Forskningen är i ett tidigt skede
Denna forskning är i ett tidigt skede, och även om resultaten från Baers studie är lovande så är det ännu inte säkert att formulären verkligen mäter förmågan till mindfulness på ett tillförlitligt sätt. Den studie jag just nu håller på med är mycket mindre och enklare till sitt upplägg än Baers. Den syftar till att undersöka hur dessa formulär fungerar med mer erfarna meditatörer än i Baers studie (där få hade någon meditationserfarenhet alls). Dessutom har formulären inte testats i någon större utsträckning i Sverige ännu. Om det visar sig att det faktiskt går att mäta förmågan till mindfulness på ett någorlunda tillförlitligt sätt med dessa formulär är min plan att använda dem i fortsatta studier för att fortsätta utforska förmågan till mindfulness i meditation och i psykoterapi. Eftersom jag fortfarande håller på att samla in data har jag ännu inga resultat att presentera, men jag återkommer med en ny artikel i Sanghabrevet när resultaten är färdiga.