av Agneta von Koskull
Tidigare bodde jag i Hamburg, Chicago, San Fransisco och Stockholm, men nu bor jag i Lappland. I Fredrika finns det 300 invånare och älgar på gatorna. Dessutom har jag sett en rubinröd räv, en vit ren och varit med om den första Vipassana retreaten som hölls i vår nyinköpta Jägmästaregård över nyåret. Tjugo stycken var vi som på nyårsaftonen vågade oss ut i snöstormen för att bryta tystnaden genom att skjuta raketer och tända rökelse på tempelplatsen.
Det är någonting speciellt med Fredrika. Varför skulle annars Europas största buddhistiska tempel byggas här? Varför skulle det stå en tio meter hög Buddhastaty och en nästan lika hög staty av en bronsmunk på en bergshäll här? Munken kom först. För två år sedan när han restes upp på berget slog det ut en regnbåge på himlen, och ett år senare när den gyllene tiometers buddhan kom på plats hände samma sak.
-Snart kommer regnbågen, sa den thailändska munken Phramaha Boonthin Taosiri och vände ansiktet mot sjösystemet nedanför tempelplatsen. Och vips slog där ut en dubbel regnbåge som la sina bågar runt Buddhan och munken och oss. Det blänkte som guld i bronset och Phramaha Boonthin Taosiri såg belåten ut.
-Det händer när Buddha kommer, sa han på felfri svenska. Det var mitt första möte med både honom och statyn. Min norska vän Terje fotograferade febrilt för att samla bildbevis till senare.
-Mycket bra, sa munken och greppade sin tygväska för att posera tillsammans med oss under bronsbuddhans upplyfta fotsula där solen blänkte som guld.
Efteråt blev vi bjudna på kaffe och kaka i thaimunkarnas provisoriska tempel som ligger i ett vanligt rött trähus med vita knutar. Det frasade hemtrevligt i munkarnas ockrafärgade klädnader och rökelseångorna låg som en vägg mellan köket och tempelrummet dit munkarna så småningom drog sig tillbaka. Kvarlämnade i en rad satt jag med mina vänner på den stenhårda kökssoffan och försökte smälta kvällens intryck. Tanklöst stjälpte jag i mig den första koppen kaffe på flera år, vilket gjorde att jag fick möjlighet att ligga vaken hela natten och tänka på vad som hade hänt.
Koffeinstirrig och sömnlös låg jag och betraktade midnattssolens vandring genom de alltför tunna sovrumsgardinerna. Men när det började prassla i trädgården frampå småtimmarna slet jag isär dem. Utanför på gräsmatten travade en rubinröd räv med guldstänk i pälsen. En så röd räv hade jag bara sett förut i sagornas värld som femåring. Just innan den försvann bakom vinbärsbuskarna vände den på huvudet och log. Jag hann se att det gnistrade som brons i den ena hörntanden innan jag äntligen tuppade av.
Men allt det här hände för flera månader sedan innan snön började falla och det blev nyårsretreat. Ända från Stockholm anlände rutinerade buddhister för att syna det utlovade norrskenet och höra snön knarra under fotsulorna när det blev gående meditation. Till och med från Malmö kom underbara Olivia resande i tjugofyra timmars kringelkrokar på studentrabatt, och från Harstad i norra Norge återvände Irene som tillhör vår stadigt växande lilla sangha här i Fredrika. Och så Marie Ericsson förstås. Direkt från de dukade julborden hemma hos mamma i Boden anlände vår lärare med prasslande papper, en uppsättning dhammatal och mer än trettio års erfarenhet av meditation och outtröttligt arbete inom Vipassanagruppen i Stockholm.
Just när retreaten skulle inledas dök det dessutom upp en thailändsk munk från det provisoriska templet. Han hette Anand och slog sig ner på kudden närmast Buddhastatyn för att recitera de fem träningsreglerna tillsammans med oss. När det var klart fick vi alla ett tygarmband och en liten myntliknande amulett av honom. Efter sig lämnade han en hjärtlig atmosfär och en ockrafärgad tråd som lossnat från hans klädnad. Jag kisade med ögonen tills den dallrade till och fick liv, och armbandet bar jag ända tills det löste upp sig i duschen.
Först såg allt bedrövligt ut. Glashalt töväder med gnisslande sand under sparkstöttingsmedarna och inget norrsken i sikte. Men mitt under den andra dagens morgonmeditation började stora flingor dala mot fönstren. Framemot kvällen blev det sådan köldknäpp i husets knutar att Ola fick springa i skytteltrafik för att elda i kakelugnarna medan vi andra mediterade och spanade efter norrsken.
Men ingenting särskilt hände på himlen förrän retreaten var slut och alla hade åkt hem. Samma dag såg jag den vita renen och på natten kom norrskenet och la sig som sprakande påfågelstjärtar över stora delar av himlen. Nuförtiden vill man ju helst ha handfasta bevis som kan lagras i mobilen. Fast med de påfågelvingarna var det ingen som tänkte på mobilen förrän efteråt. Så nu gör vi ett nytt försök och bjuder in till en påskretreat med danska psykologen och vipassanaläraren Uffe Damborg.
Bildbevis i lager på lager av buddhor, munkar och regnbågar finns det på thaimunkarnas hemsida och en eller annan livslevande ekorre vågar man sig väl alltid på att utlova ifall det skulle bli brist på norrsken även till påsken.