Det var en väldigt lantlig atmosfär på den lilla ön och den gryende turismen måste ha inneburit en chock för befolkningen.
”Förr i tiden, om barnen hade fått se en turist så hade dom sprungit hem till mamma och gråtit och sagt att dom hade sett ett spöke. Numera blir dom inte ens rädda om dom ser ett riktigt spöke, dom tror att det bara är en turist.”
Mitt första intryck var att Filippinerna är kulturfattigt. Det kan väl stämma så tillvida som att sekler av kolonisation har suddat bort mycket av den egna kulturen. Vid ett par tillfällen har jag emellertid varit med om väldigt imponerade framträdanden med sång och dans som lever kvar sedan urminnes tid, hade knappt trott att det fanns. Det är så många andra som vill höras, och hur ofta jojkas det i den Svenska skvalradion?
Jo, vi har mycket att lära här. Det är tillåtet att vara glad och nöjd, till exempel, och det kostar faktiskt ingenting attt vara artig.
I Sverige har jag varit på retreat och övat mig i att leva här och nu. Därefter insett att jämförd med en Boracay – invånare blir jag aldrig något mer än en blek amatör i denna konst. Önskan att överleva, som individ och som familj, sätter sin prägel på tillvaron. Men också en lust till att njuta av livet i harmoni med andra människor och med den smått paradisiska miljön.
Jag hyr en stuga ett par kilometer från turiststranden dit jag går ibland för att handla. Min hyresvärd var tidigt ute och byggde på en liten bergknalle vid havet med fin utsikt och svalkande monsun. På promenaden längs körvägen det däremot bli ganska hett.
Först en nerförsbacke där en välbeställd Filipino har sommarstuga. Dom har en lång häck av prunkande Bougainvillea i olika färger. Lite längre bort öppnar sig en underbar utsikt mot havet och de grönklädda bergen på grannön Panay.
Sedan uppför igen, små hus längs vägen. Där bodde på sin tid en äldre man, filosof och till yrket smed.
Vid ett tillfälle kom jag gående med huvudet fullt av ärenden som om möjligt skulle uträttas de närmaste timmarna. Han haffade mig som vanligt och vi pratade länge om saker som inte tycktes speciellt viktiga.
Jag stod som på nålar och försökte dölja hur angelägen jag var att komma iväg under det att han bara malde på. Kokpunkten var nära. Till slut kändes det som att allting bara rasade. Jag insåg att ärendena lika gärna kunde göras en annan dag eller inte alls. Det enda jag ville var att stå där och prata med honom, hela eftermiddagen om så vore.
Utan att jag sagt något gjorde han en liten paus och sa sedan:
”You can go now.”.