Dags att vara fri – eller?

av Staffan Hammers

I en sutta i Sangyutta Nikaya frågar Buddha några församlade munkar vilket som är mest: allt blod som spillts då deras huvuden huggts av eller vattnet i de fyra oceanerna? Munkarna antar att det rätta svaret är det första. ”Jo då”, svarar Buddha dem, ”oändlig är tiden i Sangsara (det eviga kretsloppet av att återfödas, leva och dö). Många gånger har blod spillts, många gånger har blod flutit då era huvuden huggts av när ni fötts som oxar, grisar, hjortar eller höns.

Vidare har blod spillts många gånger då era huvuden huggts av när ni gripits som tjuvar, plundrare, äktenskapsbrytare eller våldtäktsmän; mer blod än vattnet i de fyra oceanerna.
Under mången lång tid har ni genomgått smärta, förvirring och olyckor och under oändlig tid i Sangsara har begravningsplatser om och om igen fyllts. Är det därför inte nog nu? Är det inte dags att sluta identifiera er med alla era upplevelser och haka upp er på dem? Är det inte dags att vara fri?”

Ja, men är det egentligen frihet vi vill uppnå med meditationen som verktyg? Kanske är man benägen att svara ja på frågan, men ändå inte inspirerad att träna sig i att vara uppmärksam på det som händer här och nu. Ofta fastnar man i vanemässiga mentala mönster, av Buddha klassificerade som de fem mentala hindren (begär efter härliga sinnesupplevelser, ilska eller missnöje, mental slöhet, rastlöshet och oro samt tvivel).
För att emellertid bryta dessa eviga mönster tror jag att man måste börja med att fråga sig: ”Vill jag verkligen förändras?”

Fat med kräftor
Jag hörde talas om en person som anmält sig till en meditationsretreat, men fick en inbjudan till en kräftskiva. Han valde då att avboka sin retreatplats och gick i stället på kräftskivan. Inget fel på kräftskivor; i själva verket skulle nog ingen haft något emot att bli inbjuden, men se detta som ett exempel på hur lätt vi följer i invanda, bekanta och behagliga spår, trots att vi är benägna att påstå att vi strävar efter insikt i det okända. Egentligen skjuter vi omedvetet drömmen om frihet långt in i framtiden och kommer troligen under mången lång tid att irra omkring i Sangsara.

Munkarna som lyssnade på Buddhas sutta och fick frågan ”Är det inte dags att vara fri?”, hade också under sin vandring i Sangsara, under mången lång tid omedvetet skjutit drömmen om frihet långt in i framtiden. Med ens insåg de att de varit fullt upptagna med att följa i invanda, bekanta och behagliga spår i sitt sökande efter det okända och lyckades släppa sin upptagenhet med att försöka åstadkomma en förändring. De insåg att det varit deras egna begär (eng: craving, pali: tanha) att inse Nibbana som hållit fast dem i Sangsara.

Vi kan själva uppleva i meditationen, att när vi strävar för hårt lägger sig begär efter ett mål i vägen för den direkta upplevelsen av nuet. Så länge vi då inte lyckas identifiera begäret, håller det oss låsta i förvirring och oklarhet och härifrån kommer vi inte vidare, förrän vi inser att det är begär efter ett mål som skapat förvirringen och lagt sig i vägen för klarheten. När vi då väl noterat detta ”störande” element kan vi åter vara tillbaka i nuet i dess fulla prakt.

Må alla varelser inse att det är dags att vara fri
Må alla varelser inse Nibbana